hardebergabk

Det är i princip omöjligt att förstå. Än svårare att försöka få ut ens känslor och intryck i ord. Birmingham var det bättre laget i första halvlek och kunde fått en straff redan efter några minuter, men Boywer blev felaktigt avblåst för offside. Det svepte en flashback från Champions Leaguefinalen 2006 precis förbi mina ögon och Arsenal såg märkbart chockade ut av Birminghams laginsats och intensiva press. Koscielny, Song, Arshavin, Rosicky och Djourou slarvade med bollen flertalet gånger, såg nervösa ut och använde fem, sex, sju och åtta tillslag på bollen.

Birmingham tog ledningen efter en bra slagen hörna av Seb Larsson, Johnsons nick och sedan tornet Zigic skarv förbi en chanslös polsk målvakt mellan Arsenals stolpar. Men de rödvita skulle arbeta sig in i matchen och fick till slut utdelning efter att Arshavin fint gjort bort sin gubbe, spelat in bollen till V.P som helt fantastiskt slår till bollen med högerdojjan på volley och in i mål. 1-1 i paus och man trodde att Arsenal skulle komma ut som ett helt annat lag i andra, med förnyad energi och nya knep för att spela sig ur motståndarnas effektiva press. Men så blev det inte. De andra 45 var lika böljande som första och båda lagen skapade chanser. Arshavin var fullkomligt värdelös och tog inte ett rätt beslut under hela andra halvlek, likaså Rosicky. Nasri var bra i andra, han sprang och skapade chanser. Han sköt och han dribblade. Han försökte få igång ett fegt spelande Arsenal tillsammans med Wilshere. Men som så många gånger förr, Arsenal orkar inte hålla pressen sista tio och Birmingham gör nåhra smarta byten för att förstöra rytmen. Oba Martins (ja, jag vet, hur hamnade han i Birmingham?) skulle komma att bli den som stack kniven så djupt in i Arsenalspelarnas rygg att den kanske inte kommer att kunna dras ut den här säsongen. Ett pojkskolemisstag av Scheschny och Koscielny bäddade för ett öppet mål och där stod Martins och rakade in 1-2 i öppet mål. 89 minuter var då spelade men alla visste att matchen var död, drömmen om en första titel på över fem år var död och tron om en fortsatt härlig säsong hamnade plötsligt i koma. Besvikelsen är total och och kommer så vara några dagar framöver, men som supporter lyckas man på något fantastiskt sätt alltid komma över en dag som den här. Arsenal är framtiden, dem är gårdagen men är framförallt nutid för varje rödvitt, kanonälskande Gunnershjärta där ute.

Jag tror att det här kommer ha förödande konsekvenser för Gunners, tyvärr tror jag verkligen det. Men hoppet ligger på en helt annan nivå. Hoppas finns om en ligatitel och poängtapp för United i deras två kommande matcher. Hoppet finns om att slå ut jätten Barcelona på Camp Nou nästa vecka. Kan Arsenal resa sig efter denna miserabla eftermiddag och återfinna den där vinnande mentaliteten? Kan det bli en titel i år? Allt beror hur spelarna väljer att ta den här förlusten och huruvida deras inställningen till nästa uppgift är. Vinner man några matcher nu direkt efter kan säsongen fortfarande vara öppen för skapandet av magi. Vid eventuella förluster ni direkt efter kan jag med säkerhet konstatera att säsongen är stängd, igenbommad och förseglad med järnbalkar så tjocka och ogenomträngliga att man får migränattack bara av att titta på dem.